den nakna sanningen (näst intill iaf)
Den har att göra med livet kring Lucas.
Det hela började med att jag fick reda på att jag var gravid, berättade det för pappan och fick till svar (när jag bestämt mig för att behålla) "jaha då är det bara att sätta bilen i en bergvägg då". Jag gav han valet att välja om han ville vara en del i Lucas liv eller inte. Han valde att vara med. Han brydde sig inte alls när jag var gravid. Var inlagd en natt pga sjuka smärtor i magen, han kom efter att en vän hade ringt och sagt åt han att han skulle åka och kolla hur det var med oss. Under graviditeten såg jag honom några enstaka ggr. Han var med på inskrivningen hos bm, ultraljudet och samtalet om förslossningen samt besöket på förlossningen. Sen såg jag han två ggr till. Jag försökte få han att vara delaktig under min graviditet så att allt inte skulle bli en sån stor chock när Lucas kom, men utan resultat.
Han var med på Lucas förlossning. Sen kom dom där 10 pappadagarna som alla pappor tar ut. Dom första dagarna gick bra men sen var det viktigare att vara i garaget. Dom två första helgerna efter att Lucas kom gick han ut och drack öl (det var fler helger efter det oxå). Sen bar det utför. Han ville inte komma och umgås med lucas pga mig. Han betedde sig jätte konstigt, vägra typ prata med mig. Jag hade ALLT ansvar.
Sen blev det bättre. Men det skulle inte hålla länge.
I augusti hände det där hemska. Lucas höll på att kvävas! Det fick jag kastat i mitt ansikte sen att det var mitt fel, för jag hade inte Lucas under ordentlig uppsikt jag kunde inte ta hand om honom, han skulle försöka ta Lucas ifrån mig. Jag var inte helt oskyldig i detta gräl heller måste jag pointera, men kommer dock inte ihåg exakt vad jag sa.
Det har jag än idag inte förlåtit honom för helt att han sa.
Jag har fått höra att jag är psykist störd m.m.
Sen en tid var allt tipp topp. Jag lät han vara här när det var hans helg att ha Lucas, för han kände sig osäker att ha Lucas själv. Han kom hit tisdagar och torsdagar och var med Lucas. Men sen vände det. Han kunde bara ha Lucas varannan helg, mer gick absolut inte han var ju oxå tvungen till att vara ledig och ha ett liv. Jag trodde att ens barn var ens liv. Han slutade komma och umgås med Lucas på tisdagar och torsdagar. Han slutade höra av sig helt.
Jag får tjata på honom om att han ska betala underhåll. Han kan inte följa Lucas rutiner. Vad gör det att han har annorlunda säger han. Det gör mkt, jag vet hur bra rutinerna är för Lucas. Hos honom får Lucas sova när det passar, äter mat när han ska äta mellanmål osv.
Nu när Lucas har varit sjuk han har inte hört av sig en enda gång för att fråga hur Lucas mår. Nästa helg är det hans helg, men Lucas ska vara hos mig fredag till lördag för vi har planer på lördag. Jag är inte säker på att han kommer och hämtar Lucas på lördagen. Jag är inställd på att han inte gör det. Som det känns just nu vill jag inte lämna ifrån mig Lucas heller. Jag trivs inte med tanken.
Det här var bara en bråkdel av vad som har hänt. Jag är inte helt oskyldig i bråken det vet jag! Men det ända jag vill är Lucas bästa! När jag har blivit arg så har jag haft anledning till det oxå. Han har kommit med massa hot. Tex som jag skrev tidigare att han ska ta Lucas ifrån mig, ska han betala mer underhåll ska han ha tillbaka sina f-dagar jag har fått. Sen har jag fått höra en del saker oxå som jag nämt tidigare.
Det här känns som om det bara blev pannkaka av inlägget, känns inte som om det är sammanhängande för fem öre. Men det är väl bara skriva en kommentar om ni har nått att påpeka eller nått annat att säga
Jag avslutar detta med att säga att JAG ÄLSKAR LUCAS ÖVER ALLT ANNAT PÅ DENNA JORD OCH DET ÄNDA JAG VILL ÄR HANS BÄSTA OCH ATT HAN SKA MÅ BRA!!!
Vi finns här för er! Du är enormt stark som klart/klarar av det här! <3
Hej Ida, jag brukar inte kommentera o "lägga" mej i hur andra har det, men brukar läsa din blogg då våra söner är nätan jämngammla, men nu käne jag att ja va tvungen att lägga en kommentar, först vill jag säga att du är jättestark som klarat allt själv utan pappan, o det är hemskt att han inte engagerar sej men man kan inte tvinga någon så mitt "råd" skulle vara att för Lucas skull utesluta pappan helt, låter kanske hemskt men som du skrev så e ju rutiner o hans vardag det han mår bäst av o kan pappan inte hålla det o respektera det och dej eftersom du känner Lucas bäst så vill han ju inte ta sitt ansvar, kanske inte är mogen för det, begär ensam vårdnad (om du inte redan har det) o skit i honom, han verkar iaf bara förstöra o förvirra Lucas, kanske han kan komma in i Lucas liv senare när han e mogen för det. Hoppas allt löser sej för dej o Lucas o att Lucas blir frisk (om han inte redan är det ) =) Kram
Hej! Jag tycker som ovanstående, begär ensam vårdnad. Då får han träffa Lucas på dina vilkor eftersom han själv inte verkar mogen att ta några beslut. Ett råd är också att ta ut underhållet från försäkringskassan. Då kommer det 25 varenda månad och du slipper att tjata på honom. Tycker det är hemskt att man inte kan ta hand om sitt EGET barn, har varit i samma sits själv. Och för Lucas bästa borde du utesluta pappan, självklart ska han få träffa sin pappa men det ska då vara när han kan följa barnets rutiner. Rutiner är väldigt viktigt för ett litet barn. Det är mellan 1-3 års ålder allting spelar in för hur dom ska bli resten av livet.
Du verkar iallefall ha en underbar pojkvän.. Fokusera på er och låt pappan få köra sitt race, det kommer en dag då han kommer att ångra att han har gjort som han har gjort.
Hoppas allt löser sig!
Ida, jag håller med alla här, begär vårdnaden, skit i de där aset! Lucas har de bra hos dig och F. Önska verkligen jag kunde göra något som underlättar för dig, lovar att komma och hälsa på så fort jag kan. Tänker på dig! Bamsekram!
Jag tycker att du är jätte stark som klarar av allt själv, och om inte M känner sig bekväm med att ha L själv, och du inte tycker att det känns bra, då ska du ha ensam vårdnad, det jobbiga i allt det här är ju att L kommer emellan. Det ordnar sig, man klarar mer än man tror! sköt om dig.
Sophie (sambo till en av Ms kompisar)
Jag blir så glad å se vilket stöd du har! Du vet vart jag står och jag vet vart du står! Strongt av dig att skriva detta å BRA!!! =) Håller som du vet med alla som skrivit. Men det vet du efter vårat senaste samtal! Stå på dig nu gumman! Du är stark!!! Kram
gumman.. det enda Lucas behöver, är DIG! Du har alltid gett & kommer ALLTID att ge honom den tryggheten, kärleken & lyckan han behöver! Håller även med alla ovanstående, du klarar detta själv (och har gjort det senaste året). Begär ensam vårdnad, och bestäm själv när (och OM) M får träffa Lilleman.. få ett avslut, på dina villkor! Finns här om du behöver prata, hoppas du vet det! Och glöm inte : DU ÄR DEN BÄSTA MAMMAN LUCAS KAN FÅ, och ingen annan kommer någonsin älska honom lika mycket som DU gör! kramisar från mig & huliganerna!
vad besviken man blir på M..trodde inte det om han! Men som många ovanstående anser så kan han inte ta ansvar för sin son bör du ha hela vårdnaden! stå på dig gumman! skönt att du har F! kram
Ida, jag lider med dig! Men du, av så många jag känner så är du en av dem jag VET alltid kommer att klara av allt i livet! Du är en överlevare och en fighter!
Att vara förälder är ett priviligium inte ett ont måste som den sk.pappan verkar tycka! Sen förstår jag varför du försöker i alla fall, såklart du vill att Lukas ska få umgår med sin pappa!
Jag tycker oxå att du skall jobba för ensamvårdnad, du är stark och fixar det!!
Massa kramar!
